Nu sitter jag här mitt i natten.. gråter, förtvivlad över att du är borta.

Är jag ledsen för att du inte finns längre eller gråter jag för att j ag aldrig mer kommer höra din underbara röst, ditt underbara leende? Eller för att du aldrig mer kan få mig att skratta så jag får kramp i magen?! För snart 1 år sen ringde mamma och hade en märklig röst, en kylig och ledsen ton.. Jag hade lagat tacos till mina vänner sätter nästan maten i halsen när mamma säger det är Mikael... jag visste, jag förstod, mamma sa: Han ligger på sjukhus.. jag är ledsen men han är hjärndöd.. sen la hon på.. kroppen frös till is, en oändligt stor känsla av skräck tog över min kropp, jag slutade andas.. brast ut i gråt, gjorde allt för att kunna åka till dig min fina mikael!! Förlåt att jag inte kunde, respiratorn stängdes av och där satt jag helt maktlös utan att kunna säga farväl, du var borta! Borta för alltid! Du var den enda som betydde nått i min släkt, min idol, min älskade Mikael som jag var så stolt över oavsett fel och brister! Även om du försvann i månader för att sen åter ringa mig och prata i timmar ibland hela nätter.. Jag älskar dig, jag saknar dig! Mikael vila i frid vi ses där uppe min älskade morbror/bäste vän <3