Känslomässigt förvirrad just nu.. Att se mig själv i ett annat perspektiv är så svårt, att kunna se mig själv kämpa för att jag kan och för att jag vill. Vart finns det nu? vart tog detta vägen? Finns det någonstans en bubbla i min kropp som inte släpper ut det fören jag är redo igen?! Att tveka och tvivla på sig själv som människa. Är jag så här värdelös att jag endast tar mig ur sängen för att gå på toa, att jag ligger ner hela dagarna och inte kan förmå mig själv med något. Jag, jag som alltid kämpar och står upp för mig själv, ger allt 110%. Stolt för minsta lilla jag presterar bra, men nu? vad händer? En tung sten mot min blottade trötta kropp, kan inte få bort den.. inte för något alls just nu. Helt omöjligt kan jag ta mig ut och känna lyckan av alla vackra och färggranna löv, av solen som tittar fram och är mer än redo att lysa upp min trötta och sorgsna själ.. Jag är.. ja vad är jag??

Nu sitter jag här, känner en ängslighet och tomhet som gör mig förtvivlad, ledsen och förvirrad.. Det är så länge sen nu, varför kommer allt upp nu igen?! Vad jag än gör, hur jag än gör det så känner jag mig så misslyckad och dålig och mest av allt ledsen.. Jag kan inte fullfölja och slutföra någonting. Vill bara skrika rätt ut till alla att fara åt helvete! Vill bara fly från mig själv! Min pappa ljög för mig, nu när jag inte vill prata med honom så är det HAN SOM ÄR BESVIKEN PÅ MIG?! Hur i helvete går det ihop? så här är jag, en människa som inte klarar av någonting, alla är besvikna på mig.. Min sambo är besviken på mig för att jag inte kan jobba med vad som helst, min pappa är besviken för jag inte vill prata med honom. Min mamma för att jag inte vill lyssna när hon gapar och skriker, styr och ställer! Varje dag ställer jag mig frågan då ingen knappt svarar mig när jag pratar.. SYNS JAG?? FINNS JAG??? HÖR NÅGON MIG??? BRYR NÅGON SIG?? SER NÅGON ATT JAG HÅLLER PÅ ATT KOLLAPSA TOTALT???? Jag vet inte vad jag ska göra längre, känns som jag går i en värld där ingen varken ser, hör eller bryr sig.. ja jag är nog helt enkelt tillbaka till min barndom där ingen såg min smärta, rädsla, saknad och tomhet. Där ingen ville höra att de där 2 barnen MÅSTE få hjälp innan dom blir fullständigt förstörda. Där ingen bryr sig om de där 2 barnen för deras pappa är ju som han är så vi struntar i dom! Där hela vuxenvärlden blundar för dessa små stackars barn som lever med 2 narcissistiska föräldrar i olika svårighetsgrader och blir totalt psykiskt förändrade och aldrig kommer kunna bli en "normalt fungerande person" GAAAAH!!! Finns en låt som heter Le igen. Jag vill se mig själv le igen, jag vill känna glädje av det livet jag har NU med en underbar sambo, 3 barn och hus.. Men jag kan inte känna glädjen i mitt så kallade "lyckade" liv.. nej jag känner bara den sorg som fanns förr.. Allt kom som en käftsmäll och snabbt sjönk jag ner i en depression som jag inte klarar att ta mig ur. Inte denna gången, det har gått för långt, jag känner mig totalt jävla ensam även om jag har folk runt mig hela tiden. När jag tar upp det med min sambo att jag känner mig ensam och mår jävligt dåligt så får jag knappt någon reaktion. Han kan inte hantera detta.. Vad ska jag göra när jag inte har honom som en stöttespelare?! Min mamma som jag skrivit om tidigare saknar fullstädigt känslan av empati och börjar alltid gapa och skrika när det blir jobbigt eftersom det är HON som har gjort allt mot mig. Hon vill inte höra, lyssna det är smidigast så! För henne, slippa känna ansvar för att ha förstört sitt barn..