Nu sitter jag här mitt i natten.. gråter, förtvivlad över att du är borta.

Är jag ledsen för att du inte finns längre eller gråter jag för att j ag aldrig mer kommer höra din underbara röst, ditt underbara leende? Eller för att du aldrig mer kan få mig att skratta så jag får kramp i magen?! För snart 1 år sen ringde mamma och hade en märklig röst, en kylig och ledsen ton.. Jag hade lagat tacos till mina vänner sätter nästan maten i halsen när mamma säger det är Mikael... jag visste, jag förstod, mamma sa: Han ligger på sjukhus.. jag är ledsen men han är hjärndöd.. sen la hon på.. kroppen frös till is, en oändligt stor känsla av skräck tog över min kropp, jag slutade andas.. brast ut i gråt, gjorde allt för att kunna åka till dig min fina mikael!! Förlåt att jag inte kunde, respiratorn stängdes av och där satt jag helt maktlös utan att kunna säga farväl, du var borta! Borta för alltid! Du var den enda som betydde nått i min släkt, min idol, min älskade Mikael som jag var så stolt över oavsett fel och brister! Även om du försvann i månader för att sen åter ringa mig och prata i timmar ibland hela nätter.. Jag älskar dig, jag saknar dig! Mikael vila i frid vi ses där uppe min älskade morbror/bäste vän <3

Känslomässigt förvirrad just nu.. Att se mig själv i ett annat perspektiv är så svårt, att kunna se mig själv kämpa för att jag kan och för att jag vill. Vart finns det nu? vart tog detta vägen? Finns det någonstans en bubbla i min kropp som inte släpper ut det fören jag är redo igen?! Att tveka och tvivla på sig själv som människa. Är jag så här värdelös att jag endast tar mig ur sängen för att gå på toa, att jag ligger ner hela dagarna och inte kan förmå mig själv med något. Jag, jag som alltid kämpar och står upp för mig själv, ger allt 110%. Stolt för minsta lilla jag presterar bra, men nu? vad händer? En tung sten mot min blottade trötta kropp, kan inte få bort den.. inte för något alls just nu. Helt omöjligt kan jag ta mig ut och känna lyckan av alla vackra och färggranna löv, av solen som tittar fram och är mer än redo att lysa upp min trötta och sorgsna själ.. Jag är.. ja vad är jag??

Nu sitter jag här, känner en ängslighet och tomhet som gör mig förtvivlad, ledsen och förvirrad.. Det är så länge sen nu, varför kommer allt upp nu igen?! Vad jag än gör, hur jag än gör det så känner jag mig så misslyckad och dålig och mest av allt ledsen.. Jag kan inte fullfölja och slutföra någonting. Vill bara skrika rätt ut till alla att fara åt helvete! Vill bara fly från mig själv! Min pappa ljög för mig, nu när jag inte vill prata med honom så är det HAN SOM ÄR BESVIKEN PÅ MIG?! Hur i helvete går det ihop? så här är jag, en människa som inte klarar av någonting, alla är besvikna på mig.. Min sambo är besviken på mig för att jag inte kan jobba med vad som helst, min pappa är besviken för jag inte vill prata med honom. Min mamma för att jag inte vill lyssna när hon gapar och skriker, styr och ställer! Varje dag ställer jag mig frågan då ingen knappt svarar mig när jag pratar.. SYNS JAG?? FINNS JAG??? HÖR NÅGON MIG??? BRYR NÅGON SIG?? SER NÅGON ATT JAG HÅLLER PÅ ATT KOLLAPSA TOTALT???? Jag vet inte vad jag ska göra längre, känns som jag går i en värld där ingen varken ser, hör eller bryr sig.. ja jag är nog helt enkelt tillbaka till min barndom där ingen såg min smärta, rädsla, saknad och tomhet. Där ingen ville höra att de där 2 barnen MÅSTE få hjälp innan dom blir fullständigt förstörda. Där ingen bryr sig om de där 2 barnen för deras pappa är ju som han är så vi struntar i dom! Där hela vuxenvärlden blundar för dessa små stackars barn som lever med 2 narcissistiska föräldrar i olika svårighetsgrader och blir totalt psykiskt förändrade och aldrig kommer kunna bli en "normalt fungerande person" GAAAAH!!! Finns en låt som heter Le igen. Jag vill se mig själv le igen, jag vill känna glädje av det livet jag har NU med en underbar sambo, 3 barn och hus.. Men jag kan inte känna glädjen i mitt så kallade "lyckade" liv.. nej jag känner bara den sorg som fanns förr.. Allt kom som en käftsmäll och snabbt sjönk jag ner i en depression som jag inte klarar att ta mig ur. Inte denna gången, det har gått för långt, jag känner mig totalt jävla ensam även om jag har folk runt mig hela tiden. När jag tar upp det med min sambo att jag känner mig ensam och mår jävligt dåligt så får jag knappt någon reaktion. Han kan inte hantera detta.. Vad ska jag göra när jag inte har honom som en stöttespelare?! Min mamma som jag skrivit om tidigare saknar fullstädigt känslan av empati och börjar alltid gapa och skrika när det blir jobbigt eftersom det är HON som har gjort allt mot mig. Hon vill inte höra, lyssna det är smidigast så! För henne, slippa känna ansvar för att ha förstört sitt barn..

Tänk alla gånger som man märker att
Att alla tjänster man gör för andra inte hjälper alls
Tänk alla gånger som vänner sagt
Att du, bara du är den bästa dom haft

Dom vill de bästa med allt och dom vill hjälpa dig fram,
men när du verkligen behöver får du ingen hjälp alls
Nej du får ingen hjälp alls

Tänk alla gånger jag suttit med gråten i min hals
Gått ner i depressioner, då mår man kass
De gånger jag inte har stått för det jag lovat
Vänt kappan efter vinden i hopp om att allt ska ordna sig

Tänk alla gånger jag suttit hemma
Istället för att hänga med så kallade vänner på fester
Ensamma hemmakvällar med mig själv och ingen annan
Fast i sällskap med mina tankar lät jag timmar vandra

Tänk alla gånger jag ångrar saker jag sagt
Ord som kommit ut i all hast när jag talat för snabbt
Gånger jag sårat andra utan att mena det
Jag ber om ursäkt nu, förlåt men jag menar det

Har mindre vänner nu än då
Tänker ofta på de gånger gänget softa, längtar
Torkar tåren efter alla det där dumma gångerna
Som jag fått mitt hjärta krossat
Och alla de som bara varit vän på låtsas

Tänk alla gånger som kärleken satt mig rakt i skit
Tänk alla gånger som jag ärligt tänkt att ta mitt liv
Tänk dig en värld som rasar
Tänk dig människor jag älskat, lärt mig hata
Tänk alla gånger som jag varit ensam
Tänk alla gånger som jag stannat kvar och väntat
Tänk dig ett liv i tårar, när man blivit'sårad

Tänk alla gånger som dom sagt att dom ska hjälpa mig
Sagt att dom ska älska mig, vad hade jag förväntat mig
Men saker blev som dom blev, mina problem
Blev saker som förändrat, det som fått mig att le

Tänk alla gånger som jag skrikigt på mamma
För att ett liv som dom andra är något alltid strävat efter
Men dessa jävla nätter utav ensamhet och ångest
Har känt den flera gånger

Tänk alla gånger som jag saknat någon att hålla om
Men somnat ensam, trasig, precis som vanligt
Jag har gråtit, tänkt på stunder då jag varit kär
Och alla gånger som jag drömt att du var här

Tänk alla gånger som jag hatat min far
För att jag sagt "jag älskar dig", men inte fått något tillbaka
Men dina nyktra stunder är faktiskt allt jag behöver
Och pappa jag är stolt för jag vet att du försöker

Tänk alla gånger som kärleken satt mig rakt i skit
Tänk alla gånger som jag ärligt tänkt att ta mitt liv
Tänk dig en värld som rasar
Tänk dig människor jag älskat, lärt mig hata
Tänk alla gånger som jag varit ensam
Tänk alla gånger som jag stannat kvar och väntat
Tänk dig ett liv i tårar, när man blivit'sårad

Tänk alla gånger som jag gett ut mig själv
Vill låta gånger jag mår dåligt, men inte orkat gråta
Dagar jag tänkt på det hatet som getts
Som har dragit ner mig själv på det mest magiska sätt

Tänk alla gånger som jag sett min mamma gråta
Tänk alla gånger som jag sett min pappa åka ifrån oss
Efter dom har bråkat om något fjantigt
Det här är ingen saga, det här är min sanning

Tänk alla gånger som jag suttit där själv
Och gråtit tårar för ett helt liv, fast under en kväll
Alla stunder jag själv, bett om under och hjälp
Jag ser tillbaka på allt idag och inser vad som kunde hänt

Tänk alla gånger som jag sett min mamma gråta
För att jag brutit det jag lovat
Tänk alla gånger som jag inte sett en framtid
Det här är ingen saga, det här är min sanning

Tänk alla gånger som kärleken satt mig rakt i skit
Tänk alla gånger som jag ärligt tänkt att ta mitt liv
Tänk dig en värld som rasar
Tänk dig människor jag älskat, lärt mig hata
Tänk alla gånger som jag varit ensam
Tänk alla gånger som jag stannat kvar och väntat
Tänk dig ett liv i tårar, när man blivit'sårad

Sitter i ett stort tyst rum, det enda som hörs är ljudet av tårarna som faller ner på bordet.

Ensamheten har sakta börjat komma ikapp mitt känslomässiga vrak till psyke.. Vart jag än är, vart jag än går, vem jag än är med så är jag ensam.. Helt jävla ensam! Finns det ingen jag bara kan skrika ut mina känslor till?!

Mitt förlutna kommer ikapp mig mer och mer igen, jag orkar inte gå ner i depression igen.. Inte en gång till!!

Ingen ser mitt sorgsna ledsna jag, mitt yttre glada jag visar ingen alls.. Jag kan inte visa! Varför?! Orkar inte med mitt liv, bara andras!

Finns det ingen som kan se min sorgsna själ?

"Lämna ditt bakomflutna före dig" Joo om det var så lätt! Kan inte le längre för att jag är glad, jag ler hela tiden för att jag är ledsen!

Har inte uppdaterat på ett tag nu.. Men nu ska jag skänka mitt barn ett inlägg !

Sakta lägger sig mörkret..

Jag hör dina djupa andetag..

Jag ser dina små händer röra sig lite då & då..

En vacker varelse, en vacker människa!

Mitt barn, mitt lilla under.. Du har planerat mitt liv.

Mitt liv har jag gett till dig.

Varje sekund, varje minut ska jag älska dig min fina lilla flicka!

Träffade en kille via nätet strax efter att jag begått brottet, han verkade underbar på alla sätt och vis! Jag hade fel! Han var jättebra de första 2 veckorna.. Han hade städat min längenhet när jag kom hem från skolan, men de var bara så ett kort tag.. Sen blev han en soffpotatis som bara kollade på tv å satt framför datorn! Han ville aldrig göra något och han pratade knappt inte med mig alls. Knappt en månad efter att vi hade blivit tillsammans kom jag på honom men att ha pratat med andra tjejer på nätet. Han hade fått en tjej till att skaffa en lägenhet bara 5 minuter ifrån mig och skulle flytta till henne när hon skulle komma. Han bad mig om ursäkt! Det skulle aldrig hända igen, hon sa upp sin lägenhet jag trodde det var slut på att snacka med andra, men så var INTE fallet.. Det blev bara mer och mer och mer! Han tog aldrig i mig, pratade inte med mig alls. Jag slängde ut honom, han träffade en annan. Sen kom han krypandes tillbaka och sa att han inte kunde leva utan mig.. Jag förlät honom, han kom tillbaka in i mitt liv.. gjorde mig mer deprimerad! Han gjorde om samma sak om och om igen! Jag tröttnade efter ett tag igen, han ville dra.. Jag försökte prata med honom vilket slutade med blåmärken över hela kroppen och en totalförstörd lägenhet! Kunde inte röra mig hade så ont!! Min syster kom och hjälpte mig att fixa min lägenhet, när blåmärkerna försvann bestämde jag mig att visa honom att jag inte alls var ful! Jag var inte motbjudande! Jag kunde få vem jag ville ha, det var bara han som inte fattade det!! Jag festade på som jag gjorde innan jag träffade honom! Var med några killar! Han får höra detta, kommer krypandes tillbaka till mig och kan inte leva utan mig säger han ytterligare en gång.. En månad efter att vi blev tillsammans igen började jag förstå att jag var gravid!! Men vem var pappan??!! Hade 6 st att välja på.... Ville jag behålla barnet? Var jag redo att bli mamma.. JAG?! Jag som inte levt mitt liv, jag som precis kommit från behandlingshem osv!! Jag behåller det!! Så ska jag ge mitt barn en bättre framtid än va jag någonsin kunnat drömma om! Han var med på att behålla barnet oavsett vem som var pappan! Det spelade ingen roll för han skulle va som en pappa ändå! Jag hoppades innerligt att han menade det! Dagen kom när min lilla flicka kom till världen! Fardeskapstestet skulle ske.. Ville jag ta reda på vem som var pappan? Ville dom ta reda på om dom var pappan??! Förmin dotters skull/rätt så blev det faderskapstest.. Det var inte min sambo som var pappan.. en annan kille dom ville ta sitt ansvar! Min sambo och jag bråkade, jag flyttade ifrån honom och givetvis gick kom han tillbaka till mig igen! Hur skulle jag någonsin kunna lämna denna människa som drar ner mig, gör mig så illa, snackar så mycket skit om mig, går  bakom ryggen på mig och pratar med andra tjejer?! Det gick inte jag kunde inte va utan honom samtidigt som jag inte ville va med honom! Det gick ett tag, det tog slut.. Han respekterade inte mitt barn "hon är jobbig" "hon är inte min" hon bara skriker, och gör hon inte det så sover hon" Så hette det! Jag sa till honom att välja, antingen får han respektera att det är som det är och göra det bästa utav situationen eller så kan vi inte va tillsammans! Det blev det sistnämna då.. Mitt val.. Han träffade en annan och jag lika så.. Förutom all smärta både psykiskt och fysiskt han utsatte mig för så satte han mig i stora ekonomiska problem.. som han vägrar betala! Mår fruktansvärt dåligt över allt, hade jag kunnat få den tiden med honom ogjord så hade jag inte tvekat!!!! Hatar denna människa mer än något annat!

Sommaren var över mamma kommer hem!

Pappa släppte allt ansvar igen, eller ja.. det lilla han tog..

Skolan började och det va ingen dans på rosor!! Det fanns en viss kille i klassen som va extra elak mot mig, inte för att de andra var mycket snällare, men denna killen.. Han var extrem! Han slog mig alltid, utan förvarning kom han alltid fram och slog mig med knytnävar i mage och ansikte. Lärarna såg allt jämt men gjorde inget, dom tittade åt ett annat håll. Kommer så väl ihåg en gång, vi hade haft rast jag fick alltid klädhängaren längst in i hörnet längst bort från dörren till klassrummet.. Jag stod där och skulle hänga upp min jacka då kommer han fram och slår mig 3ggr i ansiktet och knäar mig mellan benen, Läraren såg detta.. Han bara ropar på denna kille att han ska komma vänder sig om och stänger dörren låter mig ligga där i hörnet och gråta och kvida av smärta!! Ingen gjorde nått! Mamma fick nog efter att dom haft sönder min dunjacka och cykel/cykelnyckel. Hon gick med mig till skolan och hotade med att anmäla dem allihopa om dem inte slutade.. och denna kille som var extra elak tog hon med utanför klassrummet.. jag satt vid min bänk och småflinade när mamma tog ut honom! Visste att han skulle få sig en utskällning som heter duga! (när min mamma "pratar" är det som när någon står och illvrålar!!) Min mamma skällde!! Han var likblek när han kliver in i klassrummet igen!

En dag innan sommarlovet i 3:an kom läraren fram till mig och sa: Packa ihop alla dina saker, du måste hem! Jag fattade inget.. Varför skulle jag hem?? Varför skulle jag få sluta innan alla andra?? Nåväl jag plockade ihop allt mitt, Min lärare satte sig på huk, kramade mig och fick tårar i ögonen.. Jag fattade verkligen ingenting! Hon sa: Ha en bra sommar så ses vi! Jag gick hem.. när jag kommer in på gården står där 2 polisbilar och en mycket bekant bil, jag förstod direkt att det var hos mig poliserna var.. Kommer innanför dörren, hör polisradion och mamma som gråter! Kliver in til köket där står 3 polismänn och min moster & hennes man! Mamma tittar knappt inte på mig! Hon ber mig att komma och sätta mig.. Jag lägger ner väskan i hallen, halvspringer fram till kökssoffan och sätter mig lite halvt nervös och ivrig för att få veta vad som hänt! Mamma säger då till mig: Du måste packa dina kläder, du ska inte vara med på skolavslutningen! Vi ska ge oss av härifrån!! Jag blev jätteledsen! Nu fick jag ju inte använda min fina vita klänning med jordgubbar på som vi hade köpt och mina nya skor! Jag började gråta och tjatade på mamma om att få vara medpå skolavslutningen! Mamma säger då: Pappa sitter häcktad, han har mördat en annan människa vi måste ge oss av! Jag stirrar på mamma, säger okej och studsar iväg till mitt rum och plockar ner kläder.. Utan att direkt fatta vad som hänt och inte heller va jag väl förvånad! Jag förstod väl inte riktigt vad det innebar då som 9åring! Min pappa hade dödat någon, visste bara att de innebar att han skulle försvinna igen.. sitta i fängelse igen.. Det var väl inget mer med det?? Inget ovanligt att han skulle göra det?! Han brukade ju göra det! Vi gav oss av samma dag, var borta hela sommaren.. Skolan började igen och då var det ÄNNU värre än vad det varit någonsin innan! "mördarens dotter" "hon den där" alla blickar det går inte beskriva i ord hur hatad jag/vi var i hela stan?! Varför flyttade vi inte igen???! Vi hade ju gjort det alla andra gånger pappa gjort nått! Tyvärr blev det inte bara mobbning och skitsnack i skolan nu gällde det HELA staden! Min mamma kunde inte jobba på vissa ställen för där fanns släktingar till denna person min pappa hade mördat! Hon fick byta "för dom hyste agg mot henne för hon hade levt ihop med honom" sa dom! Min mamma bröt ihop ännu mer och blev ännu dummare.. Vi hade kontakt med pappa tills jag var 10 år sen var det nog. Pappa gjorde så vi kände oss elaka för att vi inte ville åka 60 mil för att träffa honom i 1 timme och ha nått och prata om i kanske 10 min.. inte kul för en 9åring!! Så när jag fyllde 10 sa mamma stopp! När jag hade fyllt 12 år började det klarna i huvudet på mig vad min pappa faktiskt hade gjort! Jag började må fruktansvärt dåligt i kombination med att mamma och hennes nya sambo slog mig och var rent av elaka mot mig!! Jag flyttade hemmifrån när jag var 14 blev akutplacerad i en fosterfamilj då min mamma och hennes sambo blev anmälda för misshandel, både psykisk och fysisk misshandel! Jag flyttade fram och tillbaka till olika fosterfamiljer, behandlingshem och P12:or (paragraf 12 innebär låsta ungdomsanstalter) Även utredningshem för att göra utredningar om jag var "störd" i huvudet som min pappa!! Som dom lindrigt kallade det! när jag va nästan 19 år fick jag flytta hem igen, då hade jag börjat med droger! Vilket jag började med när jag bodde på P12 hemmet! Höll på med allt möjligt, åkte dit för narkotikasmuggling. När dom släppte mig från häcktet bestämde jag mig för att sluta med droger! Tog en helg för att "punda" loss jävlar! Sen när måndagen kom så la jag av, tvärstopp! Slutade festa helt och hållet ett bra tag, började plugga igen, hoppade av det blev för jobbigt alltihop fixade praktikplats allt gick som på räls..! Då var det dags för rättegång en så där 10 månader efter brottet begåtts! Fick fängelse, böter och övervakare! Men fick vänta ett bra tag innan jag skulle få sitta av mitt straff hann bli gravid.. Jag skulle bli en ung mamma som skulle sitta i fängelse... Alla frågade mig hur det skulle kännas att sitta inne.. Mitt svar var alltid det samma: Det är väl inte så kul kanske men jag tar mitt straff för vad jag gjort och kommer aldrig mer göra nått straffbart igen!! Vilket alla tyckte var mycket märkligt!! "jag tog inte livet av mig för att jag skulle få sitta i fängelse??!!! Varför undrade typ folket!! "Hur står hon ut med sig själv" Äpplet faller inte långt från trädet" osv... Jag tyckte givetvis inte att det var kul att jag skulle få sitta inne men man får ta konsekvenserna av sitt handlande och det gjorde jag! Men jag lärde mig också en läxa!! "peta inte på plattan när den är varm för då bränner du dig!" Man gör inte samma misstag 2 ggr om man har lite vett innanför pannbenet!