Känslomässigt förvirrad just nu.. Att se mig själv i ett annat perspektiv är så svårt, att kunna se mig själv kämpa för att jag kan och för att jag vill. Vart finns det nu? vart tog detta vägen? Finns det någonstans en bubbla i min kropp som inte släpper ut det fören jag är redo igen?! Att tveka och tvivla på sig själv som människa. Är jag så här värdelös att jag endast tar mig ur sängen för att gå på toa, att jag ligger ner hela dagarna och inte kan förmå mig själv med något. Jag, jag som alltid kämpar och står upp för mig själv, ger allt 110%. Stolt för minsta lilla jag presterar bra, men nu? vad händer? En tung sten mot min blottade trötta kropp, kan inte få bort den.. inte för något alls just nu. Helt omöjligt kan jag ta mig ut och känna lyckan av alla vackra och färggranna löv, av solen som tittar fram och är mer än redo att lysa upp min trötta och sorgsna själ.. Jag är.. ja vad är jag??