Sitter i ett stort tyst rum, det enda som hörs är ljudet av tårarna som faller ner på bordet.

Ensamheten har sakta börjat komma ikapp mitt känslomässiga vrak till psyke.. Vart jag än är, vart jag än går, vem jag än är med så är jag ensam.. Helt jävla ensam! Finns det ingen jag bara kan skrika ut mina känslor till?!

Mitt förlutna kommer ikapp mig mer och mer igen, jag orkar inte gå ner i depression igen.. Inte en gång till!!

Ingen ser mitt sorgsna ledsna jag, mitt yttre glada jag visar ingen alls.. Jag kan inte visa! Varför?! Orkar inte med mitt liv, bara andras!

Finns det ingen som kan se min sorgsna själ?

"Lämna ditt bakomflutna före dig" Joo om det var så lätt! Kan inte le längre för att jag är glad, jag ler hela tiden för att jag är ledsen!